Det finns en olycklig tendens hos oss människor att låta det negativa vi en gång fått höra om oss själva fortsätta att dominera oss i livet. Det är som om vi inte fullt ut vågade luta oss mot livet som vi vill att det ska vara, få känna oss som de vi egentligen vill vara och som vi är när vi mår som bäst. Hjärnan verkar fungera så av säkerhetsskäl, att när tvivlet väl en gång är planterat i oss inte våga ta för stor höjd i tankar kring oss själva. Vi skonar oss på det sättet för att inte falla onödigt tungt och långt om det nu verkligen skulle visa sig att "vår inte kritiker" har rätt. Kalla det för Jantelagen eller vad du vill.
Jag tror verkligen inte att det är så att vi människor egentligen är så olika i våra innersta resurser att förmå leva ett bra liv, om det nu inte vore för detta att vår självkänsla ställer till det. Det är vad vi inte vågar tro om oss själva som mer än något annat håller oss tillbaka, något vi fått inpräntat i oss i en tid i livet, som unga, när vi inte hade så mycket att sätta emot, utan mestadels var prisgivna åt andras omdömen om oss.
Någon har fått veta att hon är värdelös i matte, fått veta det av en förälder som aldrig var nöjd, som tungt suckade över betyg som inte var de bästa. En annan fick veta att han inte är händig nog, inte som far sin i alla fall, han som drog hammaren ur handen på sonen för att det inte gick fort nog eller blev tillräckligt bra.
I större delen av sitt vuxna liv har hon dragit sig för att närma sig allt som luktat matematik, inte vågat sig på ens en hushållsbudget utan att känna att det kan bli fel, inte trott sig om att klara det mest självklara där räkneuppgifter är inblandade. Och han som snickrar och snickrar som för att en gång duga i sin fars ögon, även sedan fadern för alltid slutit dessa ögon, men alltjämt upplevs förfölja sonens förehavanden.
Hennes man irriterar sig på henne för att hon inte bryr sig om det som blivit hans tunga ansvar, familjens budget. Han känner hon behandlar honom nonchalant och likgiltigt som inte tar del. Men hon vill inte visa sig så usel och obegåvad som hon fruktar att hon är. Och han som snickrar tar all tid från familjen och väcker hennes avståndstagande för den man för vilken det aldrig kan bli bra nog och som lägger ner all sin vakna tid på ständiga ombyggnationer hemma och försummar barnen genom all tid han spiller på en perfektionssträvan som inte vet några gränser.
Vare sig kvinnan eller mannen har valt sina respektive ödeslotter. De har drabbats av glädjelöshet i sina liv, präglade som de är av sina tillkortakommanden. Det är bara ibland de lever upp och visar de sidor av sig som faktiskt är en genuin del av dem, den som en gång fascinerade deras respektive partner.
En svag självkänsla formas av tvivel kring oss själva, någonting vi lärt oss genom andras reaktioner på oss, men som fördenskull inte nödvändigtvis alls behöver ha med oss att göra. Det är osund kritik och skepsis vi en gång känt riktad mot oss och som vi nu bär inom oss av egen kraft, som självkritik och en utsläckt inre glädje.
En god självkänsla börjar med vår glädje över oss själva, vår tilltro till vårt unika värde bland andra människor. Den kan vi få grepp om när vi får distans till sådant som håller oss tillbaka, inser var vi lärt oss den läxa som ständigt satt käppar i hjulet för oss, vad det är vi hört som fått oss att tvivla på oss själva och grusat vår glädje.
Den goda självkänslan måste dock ytterst bygga på att vi realistiskt inser vad som format oss och vad som kanske innebär vissa inskränkningar för oss, något vi måste leva vidare med men införliva i det större sammanhang som också är vår acceptans av det vi är bra på, där vår glädje dominerar och våra verkliga förmågor kommer till uttryck.
När vi kan acceptera våra olika sidor, bejaka vad vi är bra på och förlika oss på det vi är mindre bra på och betrakta oss själva utan att skämmas för de vi är, då finns förutsättningar för en bärande och tålig självkänsla, där vi inte har behov vare sig att förhäva eller förminska oss själva.
Konflikter i relationer har oftast sin grund i våra olikheter. Det är också i konflikter vi stöter på de sidor av oss själva som vi har svårast att förlika oss med inom oss själva, det vi bittert fått lära oss och tvingats leva vidare med. En kärleksrelation för oss så pass nära varandra att vi inte kan gömma undan allt det som påverkat oss i det förflutna. Det gör också konflikten till en möjlighet att få syn på och komma tillrätta med såväl oss själva som varandra. Lever man tillsammans har man mycket att bidra med i kunskap om varandras sätt att fungera. Krisen kan på så vis innebära ett nyttigt och viktigt möte, kan vara en verklig utgångspunkt för ett vidare växande tillsammans. Det här är en del av vad du kan få hjälp med i familjerådgivande samtal.
Leg psykolog, familjeterapeut, författare
Kommentera